Ett fall för en gamyl

Det hände sig ganska sent förra hösten när det regnade och regnade.

Vi var på promenad med hunden Pelle, en Boston terrier.

Dagen var halvmulen, eller som optimisterna plägar säga halvklar, och vi klättrade upp på berget bakom huset.

Visst vet jag att mossan är hal på bergen när det är vått. Det lärde mig min mor och sen lär jag ha lärt det vidare åt mina kusinbarn.

Om det intresserar, vet jag faktiskt också att även isen är hal. En gång klättrade jag som barn upp på det numera så anspråkslösa berget utanför Väinämöinengatan i Helsingfors. Sen halkade jag och åkte ända ner till bergets fot och föll pladask på isen först när jag hade kommit ända ner till bergets fot. När man idag tittar på berget var det nog inte så hemskt högt men i alla fall. Lustigt nog var jag ännu helt oskadd men en chock var det ju nog.

Visst har jag fallit många, många gånger sen dess, men jag har lärt mig att falla mjukt och använda mitt välutvecklade fläsk som buffert. Då blir det för det mesta endast blåmärken eller skrubbsår som läks på några dagar.

Men den där höstdagen gick det litet annorlunda.

Fåglarna pep och kraxade, alla riktiga sångfåglar hade redan farit till söder. Pelle sprang framför mig som han brukade. Ibland sprang han på "fel" sida av ett träd och måste backa och fara förbi trädet på nytt på rätt sida av trädet. Jag tittade efter svampar men det var litet för sent på hösten för att hitta dem.

Som det är brukligt, särskilt när man har hund, har vi våra traditionella vägar både i skogarna och på bergen. Vi följde den dagen en av dem. Så kom vi till ett ställe där det fanns en knappt två meter bred klyfta mellan en lodrätt liten bergsklack och en ganska brant mjuk ås, - inte beväxt av mossa utan full av rötter och jord. Där brukar jag gå ner längs den lingonris bevuxna klyftan och sen klättra upp på den anspråkslösa åsen som är kanske en och en halv meter hög.

Regnen hade då blött upp åsen så att ena foten överraskande sjönk djupt in i marken och så gjorde jag mig så mjuk jag kunde och föll pladask ner i klyftan. Men jag hade inte hunnit ta den lilla bergsväggen på andra sidan av klyftan med i beräkningen.

Efteråt har jag blivit allt emellan tillfrågad om jag hade varit medvetslös efter det jag slog bakhuvudet i berget. Jag vet inte vad man skall svara på en sådan fråga. Det minns jag nog, att det tog illa ont i huvudet och en liten chock hade jag säkert också fått på köpet. Pelle var som vanligt långt framför mig med sitt åtta meters koppel, men han kom sen tillbaka till åsen och tittade länge och fundersamt på mig.

Jag halvlåg där i min lilla klyfta en stund. Sen kände jag på huvudet med handen som blev ganska så blodig.

Det här var nog inte så roligt precis. Efter några minuter kändes det ändå litet bättre så jag steg försiktigt upp. Inte kunde jag bli kvar i klyftan resten av dagen heller. Huvudet värkte mera molande nu och såret värkte på ett litet skarpare sätt.

Så försiktigt steg jag upp och började jag promenera hemåt. Värken som hade varit ganska så ansenlig minskade sakteligen och efter kanske tio minuters litet darrig promenad var vi hemma igen.

Först sköljde jag litet av blodet men då det kom bara mera blod. Jag kom till den slutsatsen att det bästa var att låta blodet torka på huvudet. Det hade i alla fall kommit så mycket blod att det knappast fanns mycket smuts i såret. Så sköljde jag av kläderna och funderade. Månne jag hade fått hjärnskakning? Men huvudvärken var borta och såret kliade mera än det värkte.

Hem till Sjundeå är det en tre timmars resa med min gamla fiskarbåt. Skulle jag ta en skjuts till fastlandet så skulle fiskarbåten bli kvar vid bryggan. Samma sak om jag skulle ta det hela riktigt allvarligt och beställa båtambulans. (Brandkårens båt.) Om jag skulle behöva till sjukhus, kunde jag lättare fara dit och tillbaka hemifrån Sjundeå än från holmen i Ingå.

Så jag beslöt att ta en paus och se hur sakerna utvecklade sig. Litet blod läckte det från såret ännu, men ganska så obetydligt. Efter att ha vilat och hämtat mig någon timme, beslöt jag mig för att fara hem på vanligt sätt med fiskarbåten.

Blodet på huvudet hade torkat in men då och då kom det ännu en eller annan droppe från såret. Innanför Elgsjö slutade också droppandet. Vädret var hyfsat och jag startade tidigare än vanligt så att det var ljust hela resan.

Jag var litet bekymrad över vad båtfolket skulle tänka, när en blodig skepnad ifrån fordom kom dem tillmötes i båthamnen. Men det visade sig att där endast fanns ett par människor som jag inte ens kände. De stuvade in sig i sin bil och for bort medan jag satte båten i skick vid bryggan.

Sen for vi hem med bilen och först då vågade jag berätta för sambon vad som hade hänt. Hon tog mig till badrummet och tvättade huvudet över lavoaren. Detta var nog inte så trevligt, men när det var gjort kändes det bättre igen och så var det tid för mitt sedvanliga kvällste.

Så den gången blev det ingen sjukhusresa.

Moralen? Kanske att det inte alltid är så illa som det ser ut.