Små matbitar och stora

Mat är vktigt. Också för oss stackars gamyler. Gamyler som ännu lever helt utanför alla vårdinstanser lever oftast ensamma eller parvis.

Rätt eller fel använder de inte lika mycket energi som yngre människor. Det betyder att de inte heller använder lika mycket mat. De flesta av gamylerna har inte heller mycket inkomster, alltför många av dem lever till och med objektivt sett under de flesta uträknade fattigdomsgränserna.

Äta bör man, annars dör man. Var det Kalle Anka som konstaterade denna djupa sanning redan på 1930-talet?

Sant är att konserveringstekniken har gått framåt sedan 1900-talets början. Det finns kylskåp, frysar och mikrougnar.

Tyvärr är konsumtionssamhällets marknadsförare inte särskilt intresserade av människor som konsumerar litet och billigt. Det billiga i matbutikerna är inte heller alltid det bästa. För att förenkla det för försäljarna har inköpen privatiserats till kunderna. Kunderna samlar ihop sina inköp i storköpet och hanterar själva sina kreditkort vid kassan. Om de nu händelsevis har kreditkort eller något av de snart försvinnande bankorten.

För att göra det enklare för kunderna säljs numera det mesta av livsmedlen i färdigförpackningar. Man köper en förpackning och det man inte äter av den kastar man bort. Så konsumerar idealkunden. Om man inte förfalskar färskmatens sista försäljningsdag, säljs den för halva priset när den hotar att fara illa. De som inte har råd med mera måste alltså ofta nöja sig med mer eller mindre förfaren mat. Så fungerar marknaden när den fungerar som den skall. De som är i verklig nöd måste nöja sig med brödköer, gratis bortkastad mat från rosklådor och i värsta fall öppna avskrädeshögar. Hur mycket mat som kastas bort här i vårt marknadslyckliga land tror jag att ingen vet. Men avfallshanteringen är ganska så billig för både den enskilde och livsmedelsmarknaden.

Det finns i alla fall varor som säljs i små billiga, men dock förpackningar. De är ofta så kallade impulsköpsvaror. Sötsaker, glass, tobak (visserligen inte någon billig vara), postkort tippning med mera. En fråga för sig är om det är så fiffigt att fresta gamyler och andra som har det knapert med sådant.

Det är inte ens uteslutet att man kunde och borde kritisera dessa förhållanden även i största allmänhet. Nu vill jag bara notera att detta system ofta är obekvämt för att inte säga komligt för gamylerna.

I gamla tiders butiker kunde man köpa 100 gram socker, kaffe, kött, ägg, smör, annat pålägg och så vidare. Precis så mycket som man behövde.

Också om man var gammal slaskig gamyl. Idag är förpackningarna dimensionerade för konsumtionsfamiljerna i arbetslivet. Arbetslösa och gamyler får skylla sig själva. Har de obetydligt med pengar intresserar de sannerligen inte marknaden.

Så sockret köps ett kilo i gången. Påläggen på smörgåsen 200 eller 300 gram i gången. Mjölk, surmjölk och exotisk yoghurt i liters förpackningar.

Att tillverka, sälja och köpa i små en-persons doser är volymmässigt betydligt dyrare än dessa i gamylernas ögon jätteförpackningar. Att packa varan kostar ofta mer än förpackningens innehåll. Många varor säljs helt enkelt inte i små förpackningar.

För en gamyls konsumtion kan det vara vettigt att köpa mycket i gången men billigt. Många sorters varor kan styckas i bitar som kan sparas i frysen i månader. Man kan laga åt sig färdig mat, som likaså kan delas upp i portioner som kan förvaras långa tider i frysen. Jag är visserligen inte säker på att mjölk, smör,ost , margarin eller ens alla slags pålägg blir bättre av att frysas ner. Och hemska tanke, det kan finnas gamyler som inte ens besitter en fungerande frys varken som del av kylskåpet eller separat.

Om gamylerna skulle snåla och tänka sig in i sin tillvaro på lång sikt, kunde många av dem antagligen klara en någorlunda dräglig tillvaro med en välplanerad konsumtion. Men undantag finns, om de inte rentav bland gamylerna är regel. Planering förutsätter tillräckliga tillgångar på pengar eller kredit och sådant är bristvara för många gamyler. För gamylerna är storinköp en investering. Köper man socker och kaffe idag räcker pengarna kanske inte till bröd och potatis i övermorgon.

Att vara gammal påstås försämra tankeförmågan för många åldringar. Det ligger nog något i detta. Minnet kan slira. Koncentrationsförmågan kan försvagas. Under sådana omständigheter kan det vara orealistiskt att kräva att gamylerna skall kunna leva planmässigt i vårt konsumtionssamhälle som systematiskt lockar och pockar till impulsköp och andra dumheter.

Moralen:
Måntros butikskedjorna trots allt besvär men marknadsmässigt på det hela taget helt värdelösa och annars också besvärliga gamyler och andra fattiga kunde reservera ett hörn nånstans i skymundan i butiken för små prisvärda portioner för dem som vill ha dem. Kanske det skulle kunna användas i reklamen som ett tecken på ökat samhällsansvar. Men, snälla, snälla, packa inte in förfaren mat i detta undanskymda hörn.

De bilarna, de bilarna

Finska trafikreglerna säger att:

- Står det 40 kör 70.

- Står det 60 kör 80.

- Står det 80 kör 110.

- Slår trafikljuset till rött skall man köra genom korsningen så fort man kan

- Ligger det en bil framför en säger trafikreglerna att den skall köras om omedelbart.

Detta skall ske så fort som möjligt. En snabb omkörning förhindrar de farliga förhöjningarna av blodtrycket som garanterat uppstår då man har en långsam bil sniglande framför sig. I synnerhet om snigelföraren är en gamyl eller blott annars kör alldeles för långsamt. Till exempel kör sorgliga 40 km i timmen när trafikmärket visar förtio. Denna omkörningsskyldighet upphäver alla omkörningsförbud och gula linjer på asfalten. Och tänk vilken lättnad och upprymdhet den omkörande känner när han har visat den sniglande föraren vad han går för. Äntligen fes svärmor efter förti dagars förstoppning.

För säkerhets skull borde jag kanske tillägga att man i pricip nog skall följa hastighetsbegränsningarna och övrig trafiklagstiftning, i synnerhet om polisbilen kör efter en. Men landets sed är , rätt eller fel, sådan som jag har beskrivit ovan.

Den som bryter mot dessa regler är ett hinder i trafiken, en vägsnigel. Är brottslingen dessutom överårig borde körkortet lämpligen omedelbart dras in.

Så hände det nästan med en gamling som körde hem alldeles för långsamt. När han kom hem visade det sig att någon hade angivit honom till polisen för rattfylleri. Så när han i måttlig takt kom fram hem stor poliserna på gården och väntade med blinkande gula ljus. Blås i röret! Ingen alkohol? Det kan inte stämma. Blås två gånger till. Hur är det då med droger? Då kom den gamla frun ut från huset med papiljotterna i håret och gubbens medicinrecept i handen. Polisen förstod inte ett dyft av recepten som dessutom var skrivna med ett slags skiffer som de inte behärskade. (Nämligen på svenska språket blandat med lite latin och grekiska). Motvilligt med en stor portion överdriven nådighet meddelade polisen att de nog tyvärr måste låta saken bero den här gången.

Med nuvarande bensin och dieselpriser lönar det sig verkligen att köra långsamt och att låta bilen glida långa sträckor utan att alls gasa. Detta sparar verkligen en hel massa bilbränsle. Sånt är viktigt för oss gamla och fattiga eller åtminstone relativt fattiga.

Men numera är det för de flesta inte så viktigt med pengarna. Det viktiga är att göra intryck och bevara fasaden och det måste man medge att dessa omkörare visserligen gör.

MORALEN?

Man skall inte följa lagen utan landets sed. Det är värre att köra för långsamt och dymedelst reta andra trafikanter än att med eller utan fylla hamna i diket. De unga förlorar körkortet med att köra för snabbt. vi gamyler förlorar körkortet med att köra för långsamt.

POSITIVT TÄNKANDE?

Vår värld och vårt samhälle och vår lagstiftning och våra liv är nu inte alltid någon dans på rosor precis.

Det är nuförtiden en modesak att tänka positivt.

Jag råkade i dag tala i telefon med en person som jag ville att skulle hjälpa mig med att kämpa emot vissa slags missförhållanden i vårt samhälle.

- Visst är det rätt som du säger, att detta lagförslag om det tillämpas såsom det är skrivet i många fall och för många människor kan få rent katastrofala följder. Men jag kan nog inte hjälpa dig med den här saken eftersom det är en så tråkig och obehaglig sak. Ingen är numera intresserad av negativa saker. Man skall koncentrera sig på det positiva. Då råkar man inte ut för de tråkiga hotbilder du så ihärdigt tycker om att måla fram.

Jag medger att det är bättre för hälsan att tänka positivt.

Ett gott skratt förlänger livet sade ordspråket för hundratals år sedan och idag säger utövarna av skratt-yoga detsamma. Och visst har de alla rätt.

I inget fall skall man gömma sig i ett hörn och sitta och sura. Av detta blir ingenting bättre varken för en själv eller för någon annan.

Men om alla sitter på sin stjärt och intalar sig att denna är den bästa av alla tänkbara världar, såsom François-Marie Arouet eller Voltaire på sin tid ironiskt beskrev blir det inga förbättringar.

Tyvärr, mycket av det som numera kallas förbättringar är mera sken än verklighet. Men det skall jag kanske återkomma till senare

I själva verket är det så att nästan alla saker och förändringar har minst två sidor, den ena positiv och den andra negativ.

Visst var det roligt när Finlands ekonomi rusade fram i expresstågsfart på 80-talet och bankerna sålde lån till kreti och pleti. Och folket konsumerade mer och mer på sina kreditkort och krediter.

Men sen kom som de flesta av oss kommer ihåg smällen i form av 90-talets ekonomiska katastrof. Många, många har inte ännu heller repat sig från det som hände dem då. De flesta av dem hade levt lyckligt och uppsluppet och tänkt positivt.

Så som det nu har börjat kommer det förvisso att fortsätta. Men så gick det som det gick. Med tur har de gått igenom skuldsanering, med otur har de framför sig livstids skuldsättning då hur man än betalar av på skulderna så bara växer de.

MORALEN

Kanske den kunde vara:

Var glad åt allt positivt men gör dig beredd på det värsta. Det värsta kommer nog bara det hinner.

Aisopos konstaterade, att glädjeämnena komer då och då på tillfälliga besök från himlen men sorgerna och lidandet, dem har vi alltid ibland oss

Eller som en läkare enligt en släkting uttryckte saken:

- Bäst som du går där på gatan så luktar du.

Rutiner rutiner

När minnet blir allt slaskigare kan detta kompenseras med att man håller sig med rutiner.

Man borde om möjligt alltid stiga upp en viss tid varje morgon. Detta håller den i kroppen inbyggda klockan exakt. Vi gamyler kanske behöver en liten tupplur senare på dagen. I synnerhet om vi lider av sömnlöshet eller av någon orsak har varit uppe länge föregående kväll. Tag gärna tuppluren det gör bara gott bara det inte sker vid bilkörning. Men stig upp, upp, upp, i enlighet med med den inbyggda klockan i alla fall.

Vi gamyler brukar ofta blir medicinerade. Många av oss blir till och med allt för mycket medicinerade. Men detta hör inte hit ännu. Det är illa om medicinerna inte tas i tid och det kan vara ännu värre om de inte tas alls.

Åt oss opålitliga gamyler delar man ofta ut dosörer, burkar med ett fack per dag och kanske ett eget fack för varje tidpunkt då medicinen skall tas. Detta är ingen skam. Sjuksköterskorna på sjukhusen springer, som jag har noterat, omkring med likadana dosörer med egna mediciner för varje patient. Och förhoppningsvis är det inget fel på dem!

Men om vi gamla ännu bor hemma, kommer det sällan sjuksköterskor som ringer på dörren de tider när vi borde gulpa i oss medicinerna.

Medicinerna borde av flere orsaker tas i samband med måltiderna. För det första har många mediciner ofta skadliga bieffekter för kroppen och ännu skadligare är de om de tas outspädda av måltider. Dessutom hjälper en stabil rutin gamylen att på egen hand komma ihåg att medicinerna.

Med dåligt minne kan man lätt ta dubbel dos. Min morfar satt en gång i sig en näve små små röda piller och måste fara till sjukhus. De var nu så små piller sade han. En enda varje dag sade sjukhuset.

Så här kan man ordna för sig:

"Medan jag väntar på att kaffet skall kallna tar jag alltid medicinilpillret och två medicinalpiller."

"Till gröten tar jag alltid medicinolpillret."

Min avlidna morfar var fin på rutiner. Min mor höll på att bli förtvivlad när han fordrade att få sin middag också i London precis klockan 17.00 och ingen annan tid. Där i England åt man lunch och supé men aldrig middag på finskt maner. Pubbarna också var på den tiden stängda den tiden så min stackars morfar fick inte ens sin traditionella lilla hutt till den sorgliga mat som min mor lyckades gräva fram åt honom. Men så blev han också över 90 år gammal. Rutiner lönar sig alltså.

Också för mig känns det tryggt med rutiner. Även om omväxling än så länge likaså förnöjer. Så länge man kan hålla sig med rutiner känns världen stabil och man känner att man kan förutse vad som komma skall.

MORALEN

Stabila rutiner kan kompensera även ett ganska så dåligt minne. Och så länge man kan hålla sig med rutiner har man en angenäm känsla av trygghet. Låter vår oroliga värld oss gamyler leva med stabila rutiner kanske vi dessutom lever lite längre. Men inga garantier får ni om detta av mig.

Minnet och en liten skärva ärftlighet

Då man blir gammal försvinner minnet sakta. Så sker med mig. Så sker för mången annan.

Utvecklingen av minnet på gamla dar är klart ärftligt betingad.

För mig är det för närvarande namnen som sakta försvinner i minnesförlustens dimma. Snövits sju dvärgar tror jag att jag ännu kunde rekonstruera. Men mitt nuvarande minnestest omfattar för närvarande Tolkiens 13 dvärgar och där går det värre och värre för mig varje år.

Närminnet ger ofta också problem ju äldre man blir. Än så länge står jag själv gaska bra ut med detta. Hur andra ser på det ignorerar jag lyckligen.

Kommer ihåg den gamla läkaranalysen till patienten: Den dåliga nyheten är att Ni kära patient är totalt senil, men den goda nyheten är att Ni inom högst en timme kommer att totalt glömma bort vad jag just sade.

När myndigheterna ville testa om en släkting var vid sina sinnens fulla bruk frågade de henne om vem som var Finlands president.

När jag hörde om detta försökte jag med mig själv och naturligtvis klarade jag inte testet. Jag kom ihåg en rundlätt litet tantig äldre dam. Jag kom ihåg hur publiken på en båtkryssning stönade, när de fick höra att det var hon som blev vald. Men namnet?

Nej inte kom det direkt. Med tiden klättrade namnet Tarja Halonen nog fram från något nerdammat minnesfack, men det tog ordentligt med tid på sig. Så jag är nog inte någon att ta riktigt på allvar. Bristande medborgerligt förtroende?

Både min farmor och min ena faster led klart av åldersdementi. Båda dog totaldementa.

När min faster tog sig en promenad på motorvägen till Tavastehus fick hon inte bo kvar i Helsingfors mera.

Då hade hon länge försökt tränga sig in i sin förra bostad och gick alltid omkring med bordssilvret i väskan.

Då hon opererades för bröstkräfta stal hon lakanen av sina medpatienter. Allt detta i bästa välmening förståss. Hon var en mycket snäll och tålig människa.

Min faster var till sin lycka länge på en åldringshem i Kimito med en enda rumskamrat. Rumskamraten och min faster kommunicerade på ett språk som åtminstone för mig var helt obegripligt. Men roligt hade de båda damerna, det såg man på allt. Hemmet var beläget i en ljus villa nära stranden. Där fanns möjligheter att promenera och sitta ute i solen. Fin utsikt från kullen över en fjärd därnere.

I hemmet bodde en ganska stor och mycket vänlig hund som med förtjusning kommunicerade med patienterna.

Tyvärr är de flesta skötsellokaliteter hundförbjudna. Man förstår inte hur positivt det är då även dementa för får syssla med vänliga djur, i detta fall en hund. Jag har hört att det finns hundägare som lånar ut sina hundar då och då till hem för dementa.

Tyvärr flyttades hon sen till Helsingfors och dog sängliggande av blodcirkulationsstörningar just före hon skulle fylla 100 år. Då man blir gammal försvinner sakta minnet. Så sker med mig. Så sker för mången annan.

Min mor hade synnerligen dåligt ansiktsminne. Hon kunde prata timmotal med någon i sitt arbetsrum på vårt familjeföretag. Sen när gästen hade gått frågade hon av butikskassan:

- Vem var det där som jag talade med?

Jag råkade i går ut för samma sak. En herre som jag hade träffat i en viss egenskap för några år sen dök upp på nytt i ett alldeles annat sammanhang. Vi pratades vid kanske en halv timme. Litet senare kom det fram att han var samma person som jag hade träffat tidigare för inte så hemskt länge sedan. Men den gången för länge sen hade vi pratat om något alldeles annat. Ingen minneskoppling för mig. Slattrigt inte sant?

Sånt där händer ofta för mig. Detta har ingenting med åldern att göra. Kanske vi i vår familj lider av ärftlig egocentricitet, vad vet jag.

Min mor var ända till sin död alldeles vettig så länge hon kunde stå upp och gå. Men när hon blev sängliggande levde hon klart i en total fantasivärld. Samma hände med min morfar när han kom över 90 års ålder. Få se hur det går med mig. Eller egentligen hoppas jag nog att jag inte får pröva på detta.

Min mormor dog av lårbensbrott. Min mors moster dog av lårbensbrott. När min mor fick lårbensbrott klarade hon sig inte upp till gående, utan blev sängliggande och dog snart därefter av lunginflammation. Hon orkade inte psyka sig till den nödvändiga ansträngningen att stiga upp och gå på nytt. I detta fall var uppenbarligen hennes minne litet alltför gott. Men så gällde det den gången varken ansikten eller namn.

Få se vad som händer om jag råkar ut för lårbensbrott med vidhängande sängläge. Det gäller nog att kämpa emot, det vet jag. Men den ärftliga belastningen och släkttraditionen. Hu!

Varför jag skriver om sådana här genanta saker? Kanske för att visa dem som sköter dessa själsligt dalande gamyler att allt sånt där inte är elakhet av patienterna (eller kunderna som de visst numera kallas.) Det är klart att det kan vara frustrerande om gamylen glömmer kokplattan på eller inte kommer på avtalad tid till sin mottagning. Men det är dock oftast fråga om något alldeles naturligt och inte om ett medvetet uppror mot överheten.

Och för oss gamyler vill jag säga det att "It comes just natchrallee" som det hette i operetten Annie get your Gun. (eller Annie mästerskytten).

MORALEN

Om det finns någon moral i allt detta vet jag inte. Men kanske det är detta att om man har något medfött lyte, typ tendens till dementi är det inget att skämmas för. Inte ens föräldrarna rår för sånt. Ett dåligt minne är inte nödvändigtvis ett tecken på oartighet, slentrian eller tecken på på att man inte vill göra sitt bästa.

Men det viktiga för oss gamyler är att vi kämpar emot så länge det bara går.

Positiva och negativa resurser

Är åldringarna idag i samma ställning som Hitlers judar var på 1930-talet?

Nej så är det ännu inte. Och sannolikt blir det det inte heller. Även om mänskligheten har en obehaglig tendens att svartmåla oönskade befolkningsgrupper. Och hur många gånger får vi inte läsa om hur problematiskt det är med de oskäligt talrika åldringarna.

Vi behöver endast tänka på de forna borgarna och kulakbönderna i Sovjetunionen, romerna i Rumänien och negrerna i det gamla USA. Det var då rätt att behandla dem så som det gjordes.

Förr i tiden när världen stod ganska så stilla eller förändrade sig med snigelfart åt ena eller andra hållet var de gamla ärade och respekterade. Varför? För att de hade erfarenhet mer än de unga och vuxna. "Respekt för de gamle och visa" sade Kipling i djungelboken.

Nu förändras världen i högvarv. Allt förbyts allt snabbare. Erfarenhet från 10 år tillbaka är inte mycket värd.

Erfarenhet från femtio är tillbaka har inget egenvärde alls. Vad som var lag och rätt för tio år sen kan vara rent kriminellt idag.

Människan kallas numera allt oftare för resurs. Bland annat bedöms personalen i social- och hälsovården allt oftare som opersonliga resurser.

Visst finns det fina konventioner om mänskliga rättigheter och människans egenvärde.

Religionerna understryker ofta detta människovärde åtminstone så länge det gäller de medtroende som hör till religionen och eventuella proselyter.

Allt detta är emellertid torr och ganska så opraktisk teori. Bra ämne för dem som skriver andras tal. Men den praktiken...

Det som räknas är resurserna, både de mänskliga och de materiella.

Det råder brist på resurser. Alltid och överallt. Man måste välja vart man sätter de resurser man har. Man måste priorisera.

Vi gamla är tyvärr för det mesta resurser med negativt förtecken. Att satsa på en gamyl är kortsiktigt och dumt. Gamylen dör snart. Gamylens erfarenhet är värdelös. Gamylens hälsa kommer statistiskt sett enligt de dödas diskonterade tal att snart klappa ihop. Gamylen förfaller allt mera år för år.

Att satsa på en arbetande människa däremot kan löna sig. Om människan är tillräckligt ung vill säga. I synnerhet om man inte redan på grund av åldern kan sluta sig till att det finns inte mycket resurser kvar på lång sikt hos arbetstagaren. Kom med i vårt ungdomliga gäng och kasta ut alla gamla och förstockade. Detta kallas för åldersfascism i arbetslivet.

De som redan är pensionerade betraktas följaktligen i ännu högre grad grad som negativa resurser. De producerar ingenting, utan äter med friskt mod upp resurser som säkerligen kunde användas på något bättre sätt.

MORALEN:

Kanske pensionärerna i stället för att klassiskt spela bingo och resa omkring på sällskapsresor borde alltmera försöka förvandla sig till en resurs i samhället.

Inom åldringsvården till exempel kunde de piggare åldringarna kanske göra insatser. Som sällskapspersoner och hjälpare av närståendevårdare till exempel. Eller städa upp sånt som de modärna slit-och-släng människorna har skräpat ner naturen med.

[I dag är det ofta något av en förbannelse då samhället med inte alltid så milt tvång förpliktigar någon närstående att sköta sjuka, invalider, senila utan att tänka på, att detta arbete sliter också på den närstående. Kanske en grupp på tre-fyra pensionärer kunde hjälpa att lätta på bördan?]

Ett av våra nutida proletariat

Vi gamyler är upplärda att skriva vacker skönskrivning. [Inte jag. Min lärare måste ta sig en hutt före han vågade försöka läsa vad jag hader krafsat ihop]. Men de flesta andra min ålder.

Vi har i skolan lärt oss att stava rätt och vi har lärt oss att räkna ett + fem alldeles riktigt.

Allt det där är numera ganska så värdelöst.

En riktig människa gör allt med dator. Räknar med Sudoku eller Excel.

Skriver med Windows Word eller motsvarande, som genast hoppar på skribenten med sina inbyggda stavningskontroller. De där odjuren i datorn som ogillar det mesta man skriver och kommer med de mest underbara ändringsförslag.

Blanketterna har för all del icke försvunnit. Nu för tiden skall allt mera som våra blankettidoga byråkrater kan hitta på ske med blanketter på den där hemska TV-skärmen.

Redan har skatteförvaltningen i sin nådighet publicerat närmare 200 blanketter på nätet för undrande skattebetalare. När vederbörande har gjort sig så mycket besvär så måste det räcka.

- Far till nätet och plocka fram blankett DUM72 och fyll i den!

- Det går inte, isen ligger ännu.

- Internet naturligtvis din tont!

- Internet? Men jag har ju ingen dator.

En lång medlidsam blick.

- Ingen dator!!?? Vet inte frun/herrn eller mera realistiskt du med litet litet d eller snälla kunden, att vi lever i informationssamhället? För att få veta något använder man numera internet.

- Ja därför frågade jag naturligtvis. Vi gamyler är upplärda att skriva vacker skönskrivning men inte kommer jag ihåg något om blanketter för att inte tala om internät.

Kära handläggare, birfilare, handledare, kundtjänstmänniskor och vad allt ni kallar er. Det finns verkligen ännu några (och inte så några ens) gamla stackare som inte har datorer, som redan blir livrädda då de råkar ut för betalningsautomater och telefonnummer där man måste slå in siffror för att komma fram genom automatsvararnas djungel.

Jag vet de flesta av oss överåriga är fattiga och är redan av den orsaken ovärdiga all uppmärksamhet. Men när vi var unga fanns ingen arbetspängsjon. Pensionärernas pensioner är små och allt mindre blir de med tiden allteftsom det brutna indexet sparar in pengar åt staten. Dessutom lär sig pensionärerna att bidra till samhället genom att de år för år alltmera tvingas att lära sig att tvångsspara själv.

Dessa proletärer är egentligen inte några människor alls. Överblivna rester från tider då allt var annorlunda. Skadeinsekter som nazisterna uttryckte saken. De borde snarast balsameras och sättas på museum. Men de pengarna, de pengarna.

Förr i tiden fanns det något som kallades för ättestupa. Billigt och effektivt för det mesta. "But they shoot horses don´t they?". Nej ännu progpagerar man inte för ett så brutalt slut för de gamla men det luktar nog lite ditåt allt emellanåt.

Men om vi nu verkligen måste ha att göra det dessa totalt föråldrade människar så skall de visserligen betala saftigt för allt det förskräckliga besvär de ställer till med. Besvära bankerna?? Besvära beskattaren?? Ingen dator??!! Usch. Finns det faktiskt ännu sånt? Men tro inte att vi inte tar betalt allt vad det kostar och mera till.

Dessa slaskiga gamyler är ett av de mest kostsamma och obekväma proletariaten vi har här i våra nordiska länder.

Snälla riksdagen, se nu på riktigt till att de inte lever onödigt länge till. Inga onödiga pengar åt sånt där pack. De producerar inget, de lyfter bara pengar. De arbetar inte, de blir bara sjuka. Den som inte konsumerar har inget existensberättigande i vårt marknadsinriktade samhälle.


MORALEN:
Om nu någon har orkat så här långt så ta inte illa upp. Fundera litet. Nån gång blir också Ni som nu gal i högan sky på era välluktande gödselhögar pensionärer om inte den Gode Guden har plockat Er till sig därförinnan.

Sen märker ni hur det känns

Att vara avvikande

Det hände i Augusti i fjol. Jag körde min sambo till Jorvs sjukhus där hon skulle besöka sin syster.

Dagen var het och solen gassade. Jag hade vår hund Pelle med mig. Vi strövade omkring i sjukhusets omgivningar och tiden gick och gick.

Jag satte mig med Pelle mitt i solskenet på den enda bänken jag hittade. Det bara gassade och gassade.

Framför Jorvs sjukhus fanns en stor gräsmatta. Där lade jag mig med Pelle i skuggan av ett träd, den enda skuggan jag kunde hitta.

Så kom det en polisbil som kretsade längs gångarna utanför sjukhuset.

Den stannade där vi låg och en polis steg ur och kom till oss.

"Vad gör ni här?" frågade han.

Jag förklarade att min sambo hade varit över en timme på besök hos sin syster och att vi inte fick ta hunden in i sjukhuset. Därför sökte vi skugga under trädet. Var detta månne förbjudet?

"Nej inte var det nu riktigt förbjudet men misstänkligt, det var det nog. Helt enkelt avvikande."

Och polisen marscherade efter välförrättat värv till sin bil och bilen försvann.

Så måste vi flytta över till den solstekta bänken och efter en stund kom sambon och så for vi iväg hem.

MORALEN?

Man får icke vara avvikande i vårt samhälle. Allra minst om man ser ut som en tossig gamyl(gamling)