Hem till kontoret från Skattmasen

Vinter och blixthalt väder

Jag kom tillbaka till kontoret från ett hemtrevligt  besök hos beskattaren och det blåste och snöade.

När jag med bilen skulle vika av till kontorets parkeringsplats möttes jag av en ungefär 70 cm hög vall.

 Esbo stad hade plogat upp vägen och kastade upp isad snö längs vägkanten. Också vägen till den offentliga parkeringsplatsen var avstängd på samma sätt.

- Just trevligt sade jag mig själv.

Sen körde jag vidare till närmaste tvärgata där jag lyckades parkera bilen på ett ställe där någon annan bil hade parkerat förut. Det mesta av gatan var fullt av snödrivor.

Jag tog ut den medhavda rejäla spaden och konstaterade att en personbil backade och körde framåt av och an litet högre i backen.

Med spaden i högsta hugg gick jag och tittade på. Det var en dam i en lite bil som hade fastnat i drivan.

Tacksamt tog hon emot spaden och så skottade vi turvis framför bilen. Drivan var kanske en kvart meter hög och delvis isad.

Sen kom damens bekanta som var från Estland och skulle fara hem med färjan. Med ömsesdigt grävande och skuffande fick vi tillsammans bilen ut på körbanan.

Med spaden i handen började jag vandra hem till kontoret. På vägen låg något mörkt som visade sig vara en durrig ekorre. Den hade uppenbarligen blivit träffad av någon isbit från plogen.

Ekorren for runt runt i cirklar när jag kom närmare.

Kommentar:

Minns inte när jag har skrivit detta men publicerar det i alla fall. Redan idag (december 2016) är sådana dagar rätt sällsyntA.

ODJURET

Broder Jeremias stank. Hans skägg hade inte ansats på ett år.

Lössen kröp på hans mage och kliade i huvudet på honom. Inte ens tonsuren hade blivit ordentligt omskött, hårstråna hade växt ut
en halv tum över den smutsiga kliande hjässan.

Ändå hade han skickats till universitetet i Bologna, läst teologi, grekiska och hebreiska, kunde Aristoteles, Platon och Euklides som rinnande vatten och hade fått stanna kvar där om inte
hemlängtan till klostret hade tagit överhanden.

Det var kallt i cellen. Den fuktiga vinden blåste kallt genom
gallret i fönsterluckan. På bordet låg hans vaxtavlor fulla av
underbara uträkningar.

Hans abacus var smutsig och väl sliten.

Eftersom han misstänktes för kätteri hade han inte ens
fått med sig pergament eftersom pergament är beständigt och
efter hans död kunde sprida ut hans irrläror i världen.
  
Ändå var han fortfarande så länge Gud det tillät lika brilliant
som förut. Kanske om Gud inte toge illa upp för sådan förmätenhet,
kanske till och med ännu brilliantare än förut. Men brilliansen,
den var en gåva av  Gud och inte en gåva av Djävulen,
det visste han bestämt.

Hur gick det så illa?

När han kom hem till klostret från Bologna med ett krucifix hängande i
silverkedja om halsen och den anspråkslösa kåpan gjord av
det bästa tyg som kunde fås i Bologna, blev han hjärtligt omfamnad
av den sluga förställsamma abboten redan vid klosterporten .

Sedan fick han med det samma sitta så nära som  tre platser
från abboten i refrektoriet.

Länge hade han inte varit i klostret förrän han blev kallad till
enskilt samtal med abboten. Med rent hjärta, väl medveten om att
han ingenting klandervärt hade gjort knackade han försiktigt på
abbotens dörr.

- Nå vad har du lärt dig i Bologna? frågade abboten. Jag hörde rykten om
att du hade lyckats bevisa att den där hopplösa abboten i klostret
i grannstaden hör den onde till.

- Nej, kära abbot, riktigt så är det inte. Men jag har lyckats
att matematiskt bevisa att bokstäverna i hans namn, sammanräknade
på ett finurligt sätt ger summan 666.

Detta är Djävulens tal, som ni kära abbot säkert känner till.

- Nå vad hände sen?

- Jo, abboten blev avsatt förståss, och nu söker man efter en ny abbot
till det där svinrika klostret.

- Jag har faktiskt hört rykten om det. Gud känner de sina och
Den onde känner de sina, svarade abboten förnöjt.
Du skall nu få en fin cell alldeles nära kapellet.
En ny kåpa och en ny abacus skall du också få.

Broder Jeremias flyttade med den ny abacusen till sin
fina nya varma cell.

Några veckor senare blev abboten abbot i det rika klostret i grannstaden
 och flyttade genast dit.

Den nya abboten i Jeremias kloster bad genast, när han hade installerat sig,
att Jeremias skulle kontrollera att inte också den nya abbotens namn innehöll
det gruvliga talet 666.

Ett par veckor arbetade broder Jeremias så träget med sin abacus,
att han nätt och jämt hann med på bönestunderna och mässorna.

Till slut lyckades han finna på en perfekt matematisk lösning.

Sen knackade han på dörren till den nya abbotens arbetsrum.

- Jag har lyckats! sade han. Om man räknar på ett visst sätt blir
bokstavssumman på den nya abbotens namn också 666.

- Det var väl fint att vi kom på det på så kort tid, svarade abboten.
Jag skall skriva ett brev till biskopen om saken så får vi se
hur det blir med den saken.

- Det skall ni ingalunda göra käre abbot, svarade broder Jeremias.
för också summan av bokstäverna i biskopens namn blir 666.
Samma gäller hans eminens påven.

- Vad menar du? frågade abboten förfärad.

- Och summan av bokstäverna i ert eget  namn, kära abbot,
blir också 666. Jag har funnit på en generalformel enligt vilken
summan av bokstäverna i vilket som helst namn alltid blir 666.

- Också i mitt namn? frågade abboten förfärad.

- Så är det, svarade broder Jeremias.

- Gå genast tillbaka till din cell Jeremias, jag måste fundera på det här.

Och så blev broder Jeremias förvisad till till sin nuvarande hemska cell,
och fick inte tala med någon människa varken  inom klostret eller utanför detta.

Men som abboten senare lättad konstaterade, hade broder Jeremias
i alla fall på det sättet undgått att brännas på bål som kättare

Moralen då?

Kanske moralen är den, att alla vi människor bär ondskan i oss,
även om vi inte så alldeles sällan utöver det onda också gör en
 massa gott här i världen.

Eller kanske är moralen den, att man kan bevisa vad som helst med matematik.

Klockor, läkare och körkort

==========================================================================================

Snart kommer den hemska tidpunkten då jag måste gå till läkaren utan att vara sjuk. Då jag fyller sjuttiofem år vill säga.

Och då måste jag förvänta mig att läkaren ställer mig inför en nästan omöjlig uppgift.

Uppgiften är att rita en klocka som visar 42 före sju eller något motsvarande lika dumt .

Om jag inte klara detta riskerar jag att förklaras totalt senil och att skickas till vidare undersökningar av mer eller mindre skamlig natur. I värsta fall till en sluten avdelning på ett ålderdomshem.

Klocka ja!?

Klockor finns av olika slag. Det finns ringklockor, armbandsur, kyrktornsklockor, elektroniska klockor, interna klockor och så vidare.

En intern klocka är ganska svår att rita. Även för en specialist. Så det alternativet kan man eliminera med det samma.

En ringklocka visar inte tiden något vidare. Ringklockan ser ganska så lika ut vart vinden blåser än. Jag menar förståss vad klockan visar än.

Ett sandur kanske? En utmärkt timer vid äggkokning. Sätter man igång det 18.37 så visar det 18.42 när det är tomt. Åtmnstone om det är ett fem minuters timglas, inte sant?

Jag frågar doktorn om ett sandur duger.

"Nej det skall vara en klocka som visar vad klockan är."

"Jaha, men det vet jag sen barnsben snälla doktorn. En klocka är ett mekaniskt urverk som utvisar tiden. Numera finns det visserligen också elektroniska klockor som utvisar tiden. Passar det herr doktorn?"

"Nej" sade doktorn strängt. "Det skall vara en urtavla. En urtavla med visare och siffror. Annars blir patienten skickad till senilitetstesterna."

"Hurudana siffror då? Arabiska, indiska, romerska, eller kinesiska?"

"Riktiga siffror naturligtvis" säger doktorn och stönar. "Nu går jag ut på ett visst ärende ett tag och när jag har kommit tillbaka skall klockan vara ritad och rätt också."

Jag ritar och jag ritar och doktorn är länge försvunnen. Kanske han har tagit sig en hutt för att lugna ner sig eller kanske där finns en förstående sjuksköterska som har ordnat litet hångel åt doktorn för att pigga upp honom.

Med stor möda har jag till slut presterat ritningarna här bredvid.

Doktorn kommer in, först bleknar han och sen blir han högröd i nyllet.
"Detta är helt enkelt oansvarigt. Det är rena galenskapen. Inga tankar på att bevilja körkort åt en gubbe som inte ens klarar siffror tillräckligt för att läsa vägskylten på 80 km i timmen. Och som dessutom är uppenbart galen och inte ens ka följa de enklaste instruktioner."

"Skicka honom till sluten avdelning direkt för vidare undersökningar." Jag vågar inte släppa en sån galning till öppna vården.
======================

Kommentarer:

"Om den som söker intyget har ett körkort från förut, skall gällande körkortsuppgifter på detta beaktas, t.ex. eventuella särskilda villkor, som även styr läkaren i hans undersökning av sökanden. Om personen har en skada, en sjukdom eller ett handikapp som inverkar på körförmågan, skall läkaren bedöma om denna omständighet avsevärt försvagar personens förmåga att föra ett motorfordon. I intyget skall ingå den körkortsgrupp för vilken sökanden uppfyller hälsokraven i enlighet med körkortsförordningen."
===========================

Så har bilregistercentralen sagt. Huruvida detta med klockan stämmer i praktiken vet jag inte.
===========================
Ryktena surrar. Men den som lever får se.
===========================

Uppgifterna om klockritningarna och följderna av misstag har jag fått av en släkting, som konstaterade att det minsta misstag på ritningen kan få ödesdigra följder för vidare körkort och dessutom kan leda till andra obehagliga följder för det testade. En person som klarade sig genom allt detta, men skrev fel datum på blanketten lär ha blivit befriad från sitt körkort.

===========================
Om det verkligen är så att den som inte kan rita en klocka som visar 17 före 7 på första försöket skall totalförbjudas bilkörning låter det för mig som ett typiskt byråkratiskt påhitt. EU?

Överflödig. en inledande kommentar.

Efter denna prolog så skall jag ta upp ett tema som visserligen har tagits upp av många andra och långt före mig.

Ättestupan var en institution som användes redan under vikingatiden, då de gamla, när maten för storfamiljen tog slut eller åldern annars blev obekväm för dem, användes för att som Malthus ”korrigera befolkningsräkenskaperna med rödpenna”. De gamla kastades eller kastade sig ner från ett högt berg och dog, förhoppningsvis hastigt.

Asimov har i en av sina framtidsromaner beskrivit en planet där vanliga medborgare vid en viss ålder (60 eller 65 år vill jag minnas) blev prydligt avdagatagna. Om de inte fann sig i detta var slutresultatet mindre prydligt.

För inte så fasligt länge sen visades det en film om modern kannibalism, där de avdagatagna, visserligen anonymt och i form av färdigmat, åts upp av den hungrande ännu levande befolkningen. Ett fall av prydlig återanvänding av människans kroppsliga resurser.

När det gäller sjukvård av åldringar är givetvis alla åldringar jämlika med alla andra. Det är bara det att ,som Orwell uttryckte saken, att en del är mer jämlika än andra. Detta kallas numera för prioritering av knappa resurser. Den följande historien har för in ännu en faktor i ekvationen. Denna faktor förekommer till exempel i Buddhismen där det talas om att man under sin livstid skall samla på förtjänster.

Den följande framtidshistorien passar nog inte riktigt stilmässigt in i denna blogg, utan borde kanske snarare finnas i serien ”Ett och varje”, men eftersom temat dock handlar om gamyler så sätter jag den hit i alla fall. Innehållet i texten speglar, trots dess Sci-fi framtidsperspektiv, tankegångar som är aktuella redan i vår nutid.

Finns det ett människovärde? Har gamyler någotsomhelst värde för samhället? Förr respekterade man dem för deras vishet. Men nu är de gamla så långt från den snabbt rullande verkligheten att de gamla´människornas värde, för samhället kanske åtminstone delvis med rätta kan ifrågasättas. Borde möjligheterna till euthanasi utvidgas? Texten är ursprungligen skriven långt före jag läste Asimov eller hade sett den kannibalistiska filmen. Så direkt plagiat är det nog inte.

Gamla hundar och hästar tas hand om precis så som jag kommer att beskriva längre fram.

Även om jag har tappat bort den ursprungliga versionen av texten har innehållet snurrat omkring i hjärna och det var ingen konst att rekonstruera den från minnet.

Ett varningens ord. Texten är inte direkt ägnad att leda till uppsluppenhet hos läsaren och kan vara deprimerande för känsliga själar.

Överflödig (I)

Rummet var gammaldags och möblerna slitna. Solen silade in genomdet dammiga fönstret som inramades av blekta blommiga gardiner.

Luftkonditioneringen surrade otillåtligt starkt och ändå var det nästan olidligt hett i rummet.

Med undantag för Infon i bortre hörnet kunde rummet ha varit från det efterblivna otekniska tjugohundatalet. Den gamle mannen låg i sängen då den svartskäggiga kom in genom dörren.

- Ut härifrån med dig, sade den skäggige. Vad gör du i min lägenhet?

- Men jag bor här, sade den gamle mannen.

- Jag känner dig inte. Då kan du inte bo här heller, sade den skäggige myndigt.

- Men jag har alltid bott här, sade den gamle mannen.

- Där i hörnet tycks vara en Info. Fråga du bara vem som bor här, sade den svartskäggiga.

Den gamle mannen steg mödosamt upp och satte sitt kort i Infon.

Infon surrade ett ögonblick och svarade med sjungande info-röst.

- Icke registrerat kort, försök på nytt med riktigt kort. Den gamle mannen tittade en lång stund på sitt kort. Inte registrerad? Det kunde inte stämma. Han hade hela sitt liv varit registrerad.

- Det är något fel på mitt kort verkar det, sade den gamlemannen.

- Aha, sade den skäggige. Har de givit åt mig en bostad som har ägts av en nullifierad. Det kunde man just tänka sig. De jävlas allt vad de kan, det gör de. Enligt reglerna borde rummet vara tomt och inrett när jag tar det i besittning. De byråkraterna,de byråkraterna.

- Nullifierad? Den gamle mannen satte sig på sängkanten och tog sig om huvudet. Men det kan väl inte vara riktigt? Jag har varit en god medborgare och alltid skött mina plikter.

- Man ser ju med det samma på dig att du i många år har snyltatpå samhället sade den skäggige hånfullt.

- Kanske du nån gång har haft något värde också eftersom de har låtit dig bli så där ohyggligt gammal. Men nu måste du också själv förstå att det måste bli en ända på det där snyltandet. Man skulle ha kunnat föreställa aig att du som vettig människa för länge sedan hade sökt dig till Elimineringen.

- Så gör alla goda medborgare som inte vill vara samhället till last. Fortsatte den svartskäggige.

- Men du, du har av allt att döma suttit här och ugglat år efter år och snyltat och haft dig,medan vi arbetande människor har slavat med att hålla igång för en sådan onytting som dig. Den skäggiga tog den gamle mannen i armen och skuffade ut honom genom dörren.

- Kläderna på kroppen får du i alla fall behålla, sade den skäggige storslaget.

- Om jag ville kunde jag nog ta dem också av dig men det är inte mödan värt. De är alldeles för slitna och gammaldags för en aktiv modärn människa som mig. Precis som det mesta som du har haft där i bostaden. Det far raka vägen till skräphögen precis som du.

- Från det ena till det andra, sade den skäggiga. Jag har hört att taxiförarna får betalt om de levererar medellösa och till och med nullifierade personer till Elimineringen. Nån sällsynt gång har nullifierade personer till och med levt på någon bekants tillgångar. Men du ser så gammal ut att knappast har du några bekanta?

- Nej, sade den gamle mannen de har nog för många år sen försvunnit en och en. Nej, det finns nog ingen kvar som kunde tänkas ta hand om mig.

- Ja, då är det bara att fara till Elimineringen, sade den skäggige.

- Jag har hört att somliga har försökt leva vidare utan hjälp efter nullifieringen men de har sakta hållit på att svälta ihjäl och varit väldigt glada om någon barmhärtig människa har varit vänlig nog, att skicka vad som fanns kvar av dem dit till Elimineringen.

- Se taxiförarna, de tycker inte om stinkandepassagerare.

Men vad gör man inte för tilläggsrättigheter. Skall jag skicka efter en taxi?

Den gamle mannen tittade länge på huset, där han inte mera hörde hemma, - på gatan där fordonen svepte förbi på tysta luftkuddar och på träden med kvittrande fåglar och på den blåa himlen.

- Ja gör det då, det finns väl ingen annan råd, sade den gamlemannen sakta, nästan ljudlöst.

Den skäggiga tog sitt id-kort och strök det mot den lilla kommunikatören som han hade i fickan.

- En taxi för en nullifierad, tack, sade den skäggige.

- Nej han är alldeles färsk, han luktar visserligen gammelgubbe men inte stinker han.

- Nej du får lov att debitera myndigheterna, jag vill inte ha något med den här saken att skaffa. De satt tysta och väntade på taxin.

Fortsätter i nästa blogg

Öveflödig II

Taxin kom och den gamle mannen steg frånvarande ombord bredvidföraren. Föraren snusade ljudligt på honom och sade sedan.

- Nå sitt då där. Inte stinker du så illa. De flesta i din situation som jag har kört har fått lov att sitta i baksätet. Nu känns det säkert skönt för dig att få lämna dina vedermödor. Du ser minsann inte ut att passa in i vår livade tid inte.

Föraren satte styrningen på full fart och dikterade in adressen.Taxin svävade in i en lucka som öppnade sig i trafiken och ökade farten.

- Inte hade jag tänkt mig att sluta ännu, sade den gamle mannen.

- Det var så stilla och fridsamt därhemma. Fast alla jag kände är ju borta. Men jag hade ju en hylla full av böcker.

- Böcker? Undrade föraren häpen. Hör du verkligen till dem som riktigt kan läsa. Sådana där ömtåliga böcker som går sönder när man tappar dem i golvet. Varför använder du inte en bildskärm? Den går inte så lätt att få sönder och på den kan du få allt vad du vill. Och utan att behöva pyssla med sådana där undeliga bokstäver heller.

- Bildskärmarna är så dyra. Jag måste spara, jag hade så litet rättigheter kvar. Dessutom finns inte det som står i mina böckerpå bildskärm. Det är så föråldrade saker. En gång för länge sen när jag hade gott om rättigheter sökte jag efter en skärm. Det blev dyrt men ingenting som finns i mina böcker hittade jag där. Och nu sitter jag här på väg till Elimineringen och har ingenting. Ingenting alls. De satt tysta tills de kom till Elimineringshuset, ett blänkande tvåvåningshus utan fönster med en stor skylt ovanför dörren.

"VÄLKOMMEN, ETT BESÖK HOS OSS HAR INGEN NÅGONSIN KLAGAT ÖVER"

och en liten skylt därunder

"HOS OSS VÄRLDENS BEHAGLIGASTE ELIMINERING UTAN KOSTNADER FÖR ER"

Taxin åkte in i mottagningsslussen och den gamle mannen steg ur.Taxin backade ut igen och den tunga dörren bakom honom slog igenmed en dov smäll.

I slussen fanns en dörr med en grön pil. Den gamle mannen gick ditåt och dörren öppnade sig. Nu stod han i en rymlig hall med metallväggar och ett skrivbord bakom vilket satt en totalskallig äldre man med valrossmustasch.

Hallen hade i bortre väggen tre dörrar av blänkande stål med de självlysande skyltarna A, B och C

- Kom hit bara, vinkade mannen. Härifrån kommer ingen tillbaka ut i världen . Inte ens jag själv. Ser du jag vet litet för mycket för att de skulle våga släppa ut mig. Först var det ett sånt Jävla hopande och roende i dörrarna när folk inte riktigt visste vad de ville. Men sen gjorde de dörrarna till envägs-dörrar. Man kommer bara in men slipper aldrig ut, så nu är det slut med det problemet.

- Ge hit kortet så får vi se.

Han räckte ut handen medan den gamle mannen protesterade att det var annullerat.

- Den här maskinen läser alla kort sade den skalliga.

- Jaha,samhällsvärdet har sjunkit under noll. Sånt är det, sånt är det.Men länge har du orkat hänga med det måste jag säga. Nån gång har du nog varit en jäkla hejare. Det betyder att nu kommer du till kanal B.

- Kanal B? undrade den gamle mannen.

- Vi har tre kanaler här A, B och C.

- I kanal A elimineras de som kommer hit frivilligt och ännu har kvar ett ordentligt samhällsvärde. De får göra vad de vill före de tar tabletten. Inte hur länge som helst förståss. Högst ett dygn säger lagen. Numera har vi det litet knappt med pengar så vi har begränsat tiden till fem timmar. Nöjesprylarna som sattes in för trettio år sen finns nog alla kvar, men pengarna har inte räckt till reparationer, så få av dem är mera i användbart skick. Lyxeliminering har vi inte haft på åratal i det här huset.

- Kanal C har jag inte mycket att göra med tack och lov. Dit hamnar förbrytarna, snyltarna och åsiktsgalningarna. Ordningsmännen är de enda som har rätt att öppna dörren till C. Dit stoppas de vare sig de vill eller inte och vad som händer dem när dörren har stängts, det vet inte jag. Det är nog bäst så.

- Nå jag då, undrade den gamle mannen försynt.

- Du hör till kanal B. Eliminering utan formaliteter. Kom med bara så sätter vi igång. Han tog den gamle mannen i armen och de gick in genom dörren B till en liten sal med ett antal plastbeklädda britsar och några skåp.

- Ta av dig kläderna, här är varmt och skönt och kläder behöver du aldrig mera. När folk elimineras pissar de ibland på sig och skiter och har sig. Det är snyggare om man inte har kläder på sig. Seså, här är en stor plastpåse. Kryp in i den och lägg dig sen på britsen. Jag lovar att det inte alls skall ta ont.

Den gamle mannen satte sig naken på britsen och klev försiktigt in i den stora svarta plastpåsen.

- Lägg dig på rygg på britsen så har du det skönt. Huvudet får sticka fram så att du kan ta pillret. Den skalliga gick till ett skåp och tog fram en pillerflaska från det. Sedan gick han till en lavoar bakom en skärm och fyllde i ett vattenglas.

- Det var snällt av dig att inte göra motstånd. I så fall hade jag varit tvungen att tillkalla hjälp och i värsta fall hade du hamnat i kanal C.

- Ta det här pillret, det smakar inte alls illa, svälj det helt.Vill du får du tugga men förordningen säger att det skall sväljas helt. Sen ligger du stilla där på britsen i din säck och´sen tuppar du av inom ungefär tio minuter.

- Tabletten innehåller en sömndos som i allmänhet redan den leder till eliminering. Ingen har åtminstone någonsin vaknat efter den dosen, det kan jag alldeles ärligt försäkra dig. När en halv timme har gått knyter jag till påsen och om du då ännu är vid liv kvävs du sakta och försiktigt. Men du sover så grundligt att du ingenting märker av det hela. Efter sex timmar levererar jag säcken med dig i genom dörren därborta och vad som sen händer med den vet jag inte. Något slags återanvändning blir det nog antar jag.

- Måste jag svälja pillret nu, frågade den gamle mannen svagt.

- Svälj det du, annars måste jag kalla på hjälp och då kan det bli tråkigt för dig. Följer du reglerna så får du det som lagen stadgar, det vill säga angenäm eliminering. Annars får du skylla dig själv. Med en suck satte den gamle mannen pillret i munnen och svalde.

Ett fall för en gamyl

Det hände sig ganska sent förra hösten när det regnade och regnade.

Vi var på promenad med hunden Pelle, en Boston terrier.

Dagen var halvmulen, eller som optimisterna plägar säga halvklar, och vi klättrade upp på berget bakom huset.

Visst vet jag att mossan är hal på bergen när det är vått. Det lärde mig min mor och sen lär jag ha lärt det vidare åt mina kusinbarn.

Om det intresserar, vet jag faktiskt också att även isen är hal. En gång klättrade jag som barn upp på det numera så anspråkslösa berget utanför Väinämöinengatan i Helsingfors. Sen halkade jag och åkte ända ner till bergets fot och föll pladask på isen först när jag hade kommit ända ner till bergets fot. När man idag tittar på berget var det nog inte så hemskt högt men i alla fall. Lustigt nog var jag ännu helt oskadd men en chock var det ju nog.

Visst har jag fallit många, många gånger sen dess, men jag har lärt mig att falla mjukt och använda mitt välutvecklade fläsk som buffert. Då blir det för det mesta endast blåmärken eller skrubbsår som läks på några dagar.

Men den där höstdagen gick det litet annorlunda.

Fåglarna pep och kraxade, alla riktiga sångfåglar hade redan farit till söder. Pelle sprang framför mig som han brukade. Ibland sprang han på "fel" sida av ett träd och måste backa och fara förbi trädet på nytt på rätt sida av trädet. Jag tittade efter svampar men det var litet för sent på hösten för att hitta dem.

Som det är brukligt, särskilt när man har hund, har vi våra traditionella vägar både i skogarna och på bergen. Vi följde den dagen en av dem. Så kom vi till ett ställe där det fanns en knappt två meter bred klyfta mellan en lodrätt liten bergsklack och en ganska brant mjuk ås, - inte beväxt av mossa utan full av rötter och jord. Där brukar jag gå ner längs den lingonris bevuxna klyftan och sen klättra upp på den anspråkslösa åsen som är kanske en och en halv meter hög.

Regnen hade då blött upp åsen så att ena foten överraskande sjönk djupt in i marken och så gjorde jag mig så mjuk jag kunde och föll pladask ner i klyftan. Men jag hade inte hunnit ta den lilla bergsväggen på andra sidan av klyftan med i beräkningen.

Efteråt har jag blivit allt emellan tillfrågad om jag hade varit medvetslös efter det jag slog bakhuvudet i berget. Jag vet inte vad man skall svara på en sådan fråga. Det minns jag nog, att det tog illa ont i huvudet och en liten chock hade jag säkert också fått på köpet. Pelle var som vanligt långt framför mig med sitt åtta meters koppel, men han kom sen tillbaka till åsen och tittade länge och fundersamt på mig.

Jag halvlåg där i min lilla klyfta en stund. Sen kände jag på huvudet med handen som blev ganska så blodig.

Det här var nog inte så roligt precis. Efter några minuter kändes det ändå litet bättre så jag steg försiktigt upp. Inte kunde jag bli kvar i klyftan resten av dagen heller. Huvudet värkte mera molande nu och såret värkte på ett litet skarpare sätt.

Så försiktigt steg jag upp och började jag promenera hemåt. Värken som hade varit ganska så ansenlig minskade sakteligen och efter kanske tio minuters litet darrig promenad var vi hemma igen.

Först sköljde jag litet av blodet men då det kom bara mera blod. Jag kom till den slutsatsen att det bästa var att låta blodet torka på huvudet. Det hade i alla fall kommit så mycket blod att det knappast fanns mycket smuts i såret. Så sköljde jag av kläderna och funderade. Månne jag hade fått hjärnskakning? Men huvudvärken var borta och såret kliade mera än det värkte.

Hem till Sjundeå är det en tre timmars resa med min gamla fiskarbåt. Skulle jag ta en skjuts till fastlandet så skulle fiskarbåten bli kvar vid bryggan. Samma sak om jag skulle ta det hela riktigt allvarligt och beställa båtambulans. (Brandkårens båt.) Om jag skulle behöva till sjukhus, kunde jag lättare fara dit och tillbaka hemifrån Sjundeå än från holmen i Ingå.

Så jag beslöt att ta en paus och se hur sakerna utvecklade sig. Litet blod läckte det från såret ännu, men ganska så obetydligt. Efter att ha vilat och hämtat mig någon timme, beslöt jag mig för att fara hem på vanligt sätt med fiskarbåten.

Blodet på huvudet hade torkat in men då och då kom det ännu en eller annan droppe från såret. Innanför Elgsjö slutade också droppandet. Vädret var hyfsat och jag startade tidigare än vanligt så att det var ljust hela resan.

Jag var litet bekymrad över vad båtfolket skulle tänka, när en blodig skepnad ifrån fordom kom dem tillmötes i båthamnen. Men det visade sig att där endast fanns ett par människor som jag inte ens kände. De stuvade in sig i sin bil och for bort medan jag satte båten i skick vid bryggan.

Sen for vi hem med bilen och först då vågade jag berätta för sambon vad som hade hänt. Hon tog mig till badrummet och tvättade huvudet över lavoaren. Detta var nog inte så trevligt, men när det var gjort kändes det bättre igen och så var det tid för mitt sedvanliga kvällste.

Så den gången blev det ingen sjukhusresa.

Moralen? Kanske att det inte alltid är så illa som det ser ut.