ODJURET

Broder Jeremias stank. Hans skägg hade inte ansats på ett år.

Lössen kröp på hans mage och kliade i huvudet på honom. Inte ens tonsuren hade blivit ordentligt omskött, hårstråna hade växt ut
en halv tum över den smutsiga kliande hjässan.

Ändå hade han skickats till universitetet i Bologna, läst teologi, grekiska och hebreiska, kunde Aristoteles, Platon och Euklides som rinnande vatten och hade fått stanna kvar där om inte
hemlängtan till klostret hade tagit överhanden.

Det var kallt i cellen. Den fuktiga vinden blåste kallt genom
gallret i fönsterluckan. På bordet låg hans vaxtavlor fulla av
underbara uträkningar.

Hans abacus var smutsig och väl sliten.

Eftersom han misstänktes för kätteri hade han inte ens
fått med sig pergament eftersom pergament är beständigt och
efter hans död kunde sprida ut hans irrläror i världen.
  
Ändå var han fortfarande så länge Gud det tillät lika brilliant
som förut. Kanske om Gud inte toge illa upp för sådan förmätenhet,
kanske till och med ännu brilliantare än förut. Men brilliansen,
den var en gåva av  Gud och inte en gåva av Djävulen,
det visste han bestämt.

Hur gick det så illa?

När han kom hem till klostret från Bologna med ett krucifix hängande i
silverkedja om halsen och den anspråkslösa kåpan gjord av
det bästa tyg som kunde fås i Bologna, blev han hjärtligt omfamnad
av den sluga förställsamma abboten redan vid klosterporten .

Sedan fick han med det samma sitta så nära som  tre platser
från abboten i refrektoriet.

Länge hade han inte varit i klostret förrän han blev kallad till
enskilt samtal med abboten. Med rent hjärta, väl medveten om att
han ingenting klandervärt hade gjort knackade han försiktigt på
abbotens dörr.

- Nå vad har du lärt dig i Bologna? frågade abboten. Jag hörde rykten om
att du hade lyckats bevisa att den där hopplösa abboten i klostret
i grannstaden hör den onde till.

- Nej, kära abbot, riktigt så är det inte. Men jag har lyckats
att matematiskt bevisa att bokstäverna i hans namn, sammanräknade
på ett finurligt sätt ger summan 666.

Detta är Djävulens tal, som ni kära abbot säkert känner till.

- Nå vad hände sen?

- Jo, abboten blev avsatt förståss, och nu söker man efter en ny abbot
till det där svinrika klostret.

- Jag har faktiskt hört rykten om det. Gud känner de sina och
Den onde känner de sina, svarade abboten förnöjt.
Du skall nu få en fin cell alldeles nära kapellet.
En ny kåpa och en ny abacus skall du också få.

Broder Jeremias flyttade med den ny abacusen till sin
fina nya varma cell.

Några veckor senare blev abboten abbot i det rika klostret i grannstaden
 och flyttade genast dit.

Den nya abboten i Jeremias kloster bad genast, när han hade installerat sig,
att Jeremias skulle kontrollera att inte också den nya abbotens namn innehöll
det gruvliga talet 666.

Ett par veckor arbetade broder Jeremias så träget med sin abacus,
att han nätt och jämt hann med på bönestunderna och mässorna.

Till slut lyckades han finna på en perfekt matematisk lösning.

Sen knackade han på dörren till den nya abbotens arbetsrum.

- Jag har lyckats! sade han. Om man räknar på ett visst sätt blir
bokstavssumman på den nya abbotens namn också 666.

- Det var väl fint att vi kom på det på så kort tid, svarade abboten.
Jag skall skriva ett brev till biskopen om saken så får vi se
hur det blir med den saken.

- Det skall ni ingalunda göra käre abbot, svarade broder Jeremias.
för också summan av bokstäverna i biskopens namn blir 666.
Samma gäller hans eminens påven.

- Vad menar du? frågade abboten förfärad.

- Och summan av bokstäverna i ert eget  namn, kära abbot,
blir också 666. Jag har funnit på en generalformel enligt vilken
summan av bokstäverna i vilket som helst namn alltid blir 666.

- Också i mitt namn? frågade abboten förfärad.

- Så är det, svarade broder Jeremias.

- Gå genast tillbaka till din cell Jeremias, jag måste fundera på det här.

Och så blev broder Jeremias förvisad till till sin nuvarande hemska cell,
och fick inte tala med någon människa varken  inom klostret eller utanför detta.

Men som abboten senare lättad konstaterade, hade broder Jeremias
i alla fall på det sättet undgått att brännas på bål som kättare

Moralen då?

Kanske moralen är den, att alla vi människor bär ondskan i oss,
även om vi inte så alldeles sällan utöver det onda också gör en
 massa gott här i världen.

Eller kanske är moralen den, att man kan bevisa vad som helst med matematik.