fredag 25 april 2008

Minnet och en liten skärva ärftlighet


Då man blir gammal försvinner minnet sakta. Så sker med mig. Så sker för mången annan.

Utvecklingen av minnet på gamla dar är klart ärftligt betingad.

För mig är det för närvarande namnen som sakta försvinner i minnesförlustens dimma. Snövits sju dvärgar tror jag att jag ännu kunde rekonstruera. Men mitt nuvarande minnestest omfattar för närvarande Tolkiens 13 dvärgar och där går det värre och värre för mig varje år.
Närminnet ger ofta också problem ju äldre man blir. Än så länge står jag själv gaska bra ut med detta. Hur andra ser på det ignorerar jag lyckligen.
Kommer ihåg den gamla läkaranalysen till patienten: Den dåliga nyheten är att Ni kära patient är totalt senil, men den goda nyheten är att Ni inom högst en timme kommer att totalt glömma bort vad jag just sade.

När myndigheterna ville testa om en släkting var vid sina sinnens fulla bruk frågade de henne om vem som var Finlands president.

När jag hörde om detta försökte jag med mig själv och naturligtvis klarade jag inte testet. Jag kom ihåg en rundlätt litet tantig äldre dam. Jag kom ihåg hur publiken på en båtkryssning stönade, när de fick höra att det var hon som blev vald. Men namnet?

Nej inte kom det direkt. Med tiden klättrade namnet Tarja Halonen nog fram från något nerdammat minnesfack, men det tog ordentligt med tid på sig. Så jag är nog inte någon att ta riktigt på allvar. Bristande medborgerligt förtroende?

Både min farmor och min ena faster led klart av åldersdementi. Båda dog totaldementa.
När min faster tog sig en promenad på motorvägen till Tavastehus fick hon inte bo kvar i Helsingfors mera.
Då hade hon länge försökt tränga sig in i sin förra bostad och gick alltid omkring med bordssilvret i väskan.
Då hon opererades för bröstkräfta stal hon lakanen av sina medpatienter. Allt detta i bästa välmening förståss. Hon var en mycket snäll och tålig människa.

Min faster var till sin lycka länge på en åldringshem i Kimito med en enda rumskamrat. Rumskamraten och min faster kommunicerade på ett språk som åtminstone för mig var helt obegripligt. Men roligt hade de båda damerna, det såg man på allt. Hemmet var beläget i en ljus villa nära stranden. Där fanns möjligheter att promenera och sitta ute i solen. Fin utsikt från kullen över en fjärd därnere.

I hemmet bodde en ganska stor och mycket vänlig hund som med förtjusning kommunicerade med patienterna.
Tyvärr är de flesta skötsellokaliteter hundförbjudna. Man förstår inte hur positivt det är då även dementa för får syssla med vänliga djur, i detta fall en hund. Jag har hört att det finns hundägare som lånar ut sina hundar då och då till hem för dementa.

Tyvärr flyttades hon sen till Helsingfors och dog sängliggande av blodcirkulationsstörningar just före hon skulle fylla 100 år. Då man blir gammal försvinner sakta minnet. Så sker med mig. Så sker för mången annan.

Min mor hade synnerligen dåligt ansiktsminne. Hon kunde prata timmotal med någon i sitt arbetsrum på vårt familjeföretag. Sen när gästen hade gått frågade hon av butikskassan:

- Vem var det där som jag talade med?

Jag råkade i går ut för samma sak. En herre som jag hade träffat i en viss egenskap för några år sen dök upp på nytt i ett alldeles annat sammanhang. Vi pratades vid kanske en halv timme. Litet senare kom det fram att han var samma person som jag hade träffat tidigare för inte så hemskt länge sedan. Men den gången för länge sen hade vi pratat om något alldeles annat. Ingen minneskoppling för mig. Slattrigt inte sant?

Sånt där händer ofta för mig. Detta har ingenting med åldern att göra. Kanske vi i vår familj lider av ärftlig egocentricitet, vad vet jag.

Min mor var ända till sin död alldeles vettig så länge hon kunde stå upp och gå. Men när hon blev sängliggande levde hon klart i en total fantasivärld. Samma hände med min morfar när han kom över 90 års ålder. Få se hur det går med mig. Eller egentligen hoppas jag nog att jag inte får pröva på detta.

Min mormor dog av lårbensbrott. Min mors moster dog av lårbensbrott. När min mor fick lårbensbrott klarade hon sig inte upp till gående, utan blev sängliggande och dog snart därefter av lunginflammation. Hon orkade inte psyka sig till den nödvändiga ansträngningen att stiga upp och gå på nytt. I detta fall var uppenbarligen hennes minne litet alltför gott. Men så gällde det den gången varken ansikten eller namn.

Få se vad som händer om jag råkar ut för lårbensbrott med vidhängande sängläge. Det gäller nog att kämpa emot, det vet jag. Men den ärftliga belastningen och släkttraditionen. Hu!

Varför jag skriver om sådana här genanta saker? Kanske för att visa dem som sköter dessa själsligt dalande gamyler att allt sånt där inte är elakhet av patienterna (eller kunderna som de visst numera kallas.) Det är klart att det kan vara frustrerande om gamylen glömmer kokplattan på eller inte kommer på avtalad tid till sin mottagning. Men det är dock oftast fråga om något alldeles naturligt och inte om ett medvetet uppror mot överheten.

Och för oss gamyler vill jag säga det att "It comes just natchrallee" som det hette i operetten Annie get your Gun. (eller Annie mästerskytten).

MORALEN

Om det finns någon moral i allt detta vet jag inte. Men kanske det är detta att om man har något medfött lyte, typ tendens till dementi är det inget att skämmas för. Inte ens föräldrarna rår för sånt. Ett dåligt minne är inte nödvändigtvis ett tecken på oartighet, slentrian eller tecken på på att man inte vill göra sitt bästa.

Men det viktiga för oss gamyler är att vi kämpar emot så länge det bara går.

Inga kommentarer: